Back to normality

The days are flying past and soon life will be returning to normal again. But now I’m going to be at home with three kids instead of two. Its going to be difficult and trying to begin with and I’m feeling a little anxious. But thats the way it is to begin with, soon we will get into a new routine and that will become our everyday normal again. I am so grateful to have had Ryan home for a couple of days, its been wonderful, and Ive been able to rest up properly after the birth,

Yesterday Zack went to his speech and language therapy and tried something for the very first time, and I am so happy about how it went in everyday possible, I am so very proud of him and I´ll explain more about it in a separate post.


Dagarna flyger förbi och snart återgår livet till vanlig vardag igen. Fast inte riktigt som vanligt, nu kommer jag att vara hemma själv med tre barn. Det kommer att vara prövande, och jag känner mig lite orolig. Men så är det i början, snart kommer vi in i en rutin och det blir vardag och som vanligt igen. Jag är så tacksam för att ha haft Ryan hemma i ett par veckor, det har vart underbart, och jag har kunnat vila upp mig ordentligt efter förlossningen.

Igår var Zack hos logopeden och prövade något för första gången, jag är så otroligt glad för hur bra det gick på alla sett och vis, och jag är så himla stolt över honom, jag kommer att berätta lite mer om det i ett eget inlägg sen.

Continue Reading

My birth story

Friday the 27:th of April in the afternoon I went in for a monitoring due to reduced movements, everything looked fine but baby was measuring large so they booked me in to be induced on the third of may.

Once we got home I said to Ryan he will probably decide to make an appearance now that Ive been booked in to be induced, and sure enough at 5.30 Saturday morning my waters broke.

I woke Ryan up who phoned his dad to come and look after the kids. I spoke to labour ward who thought I could stay home a while longer, I disagreed after two previously quick deliveries I wanted to get to the hospital as soon as possible.  So off we went. After about 30 minutes on the ctg they didn’t think my contractions was regular enough and I was only 3 cm open so they wanted to send me home, and see what had happened after an hour. And this is where I started to panic. I felt as if it was Jaspers birth all over again, where no one would listen to me.  I knew that going home wasn’t a good idea, I was about to have a baby soon? I asked her to leave the ctg on for a little longer, but there was no point she said, I wasn’t in “active labour”, so they wouldn’t let me stay there. I explained that id had previously quick deliveries and didn’t want to go home. Since I really wanted to stay she offered to transfer me to a different ward for now, but she still thought it would be better if we went home. I felt in the way and like a burden, like I had to go home.

After the midwife left I broke down in tears. Ryan tried to calm me down, but it felt so hopeless again, it was this id been so afraid of. The midwife came back and saw me crying, Ryan explained what had happened last time. After that they agreed it might be better if I stayed, still in the other ward though. So we got moved and I got a new, really lovely midwife who promised she would listen to me. Ryan left to quickly buy a few things, trousers being one of them after Id soaked through all of the ones I had where my waters where still leaking on and off. It didn’t take very long before the contractions started getting more painful and regular, but I waited until id had a few more contractions before calling the midwife. She could feel me contracting when she put her hand on my belly and she asked if I wanted her to examine me now, or wait a few more minutes. We decided to wait five minutes. I tried calling Ryan who had no signal so I sent him a message saying the contractions were getting more painful. After a couple more contractions I felt like the contractions were getting quite intense, I called for the midwife again, and she came and examined me. 4 cm, I got to choose if I wanted to stay a little bit longer or head straight back to labour ward, I choose to go back to labour ward. I could feel how quickly things were escalating. On the way back we laughed at my little puddles of waters in the elevator that was still there. Back at labour ward I got my own room straight away, and my gas and air, and I even got my very own toilet! I got a new midwife again and she suggested I should walk around a little to speed things along. But I knew that wasn’t necessary and after having a couple of contractions whilst lying down I think she realised that too. I focused on my breathing with the gas and air, we spoke a little bit in-between the contractions but I can´t really remember what we spoke about. I asked if baby was still back to back, and she said it was a possibility but she wasn’t really sure. I could feel it was getting very close and I was 9 cm open and started feeling the urge to push. I felt like I dealt with the pain quite well after all and got comfort in knowing it would be over soon. I started pushing and got some motivation when the midwife said she could see the head, pushed, pushed and out came Jamies head at 11.06 pushed again and out came the body at 11.06. Relief, love, joy. It took an hour from when they moved me back to labour ward until baby was born, and they said it was a good thing I did stay or I would of probably delivered in a ditch somewhere.

I am so grateful towards the midwife we had, she listened to me and trusted that I knew my body and what I was doing, and for that I am very grateful. That I got to have a positive delivery where I felt safe.


Fredagen den 27:e April på eftermiddagen var jag inne på koll på grund av minskade foster rörelser, allt såg bra ut men bebis mätte stort så dom bokade in mig för igångsättning den 3:e maj.

När vi kommit hem sa jag till Ryan att han kommer säkert nu när jag fått tid för igångsättning och klockan 5.30 lördag morgon gick vattnet.

Jag väckte Ryan som i sin tur ringde sin pappa som kom för att ta hand om barnen. Jag pratade med förlossningen som tyckte att jag kunde stanna hemma ett tag till, det tyckte inte jag efter att ha haft snabba förlossningar innan så efter lite om och men fick vi komma in på koll.

Efter ungefär 30 minuter på ctgn tyckte dom inte att mina värkar var regelbundna nog och jag var bara 3 cm öppen. Dom tyckte att jag skulle åka hem och se hur det går efter en timme. Och här började jag få panik, det kändes som Jaspers förlossning igen, när ingen lyssnade. Jag visste att åka hem inte var en bra ide, jag skulle ju föda barn snart? Jag bad henne att lämna ctgn på lite längre, men det var ingen poäng I det sa barnmorskan, och dom kunde inte låta mig vara kvar där när jag inte var i “active labour”. Jag förklarade att jag haft snabba förlossningar innan och ville inte åka hem, hon sa att ifall jag verkligen så kunde jag stanna fast i en annan avdelning men hon tyckte det var bättre ifall jag åkte hem. Jag kände mig som att jag var jobbig och ivägen och kände mig tvungen att åka hem.

Efter att barnmorskan gått bröt jag ihop, tårarna rann.. Ryan försökte lugna mig, men det kändes så hopplöst igen, det var precis det här jag vart så rädd för. Barnmorskan kom tillbaka och såg mig gråtandes, och Ryan förklarade vad som hänt förra förlossningen. Efter det så tyckte dom att det kanske var bättre ifall jag stannade iallafall, fast fortfarande i den andra avdelningen. Så vi blev flyttade och jag fick en jätte gullig barnmorska som lovade att lyssna på mig. Ryan åkte snabbt för att köpa lite grejer, bla byxor. Alla mina var blöta efter att vattnet läckt i omgångar. Jag kände snabbt hur värkarna blev tättare och jobbigare men väntade ett par värkar till innan jag ringde efter barnmorskan. Hon kunde känna värkarna när hon la sin hand på min mage och undrade ifall jag ville att hon skulle vänta lite eller undersöka mig nu, vi bestämde oss för att vänta fem minuter. Jag försökte ringa Ryan som inte hade någon signal så jag skickade ett meddelande och sa att värkarna började bli jobbiga. Efter ett par värkar till kände jag att det började bli rätt jobbigt så jag ringde barnmorskan igen och hon undersökte mig. 4 cm, jag fick välja ifall jag ville stanna eller flytta tillbaka till förlossningen och jag valde att flytta tillbaka. Jag kände hur fort det började gå. Påvägen tillbaka skrattade vi lite åt mina vatten pölar som fortfarande var i hissen. Tillbaka på förlossningen fick jag mitt egna rum direkt och min lustgas, jag hade till och med min egen toa, lyx! Jag fick en ny barnmorska igen och hon föreslog att jag skulle gå runt lite för att skynda på saker och ting. Det visste jag att det behövdes inte och efter ett par värkar i liggläge tror jag hon förstod det också. Jag fokuserade på min andning i lustgasen ibland pratade vi lite emellan värkarna men jag minns inte riktigt om vad. Jag frågade ifall bebis fortfarande var rygg mott rygg, barnmorskan sa att det var möjligt men hon var inte riktigt säker. Jag kände att det började närma sig jag var 9cm och började få krystvärkar. Jag kände att jag hanterade smärtan bra trots allt och visste att nu var det snart över. Jag körde på och krystade, fick lite extra kraft när barnmorskan sa att hon kunde se huvudet, krystade, krystade och ut kom huvudet 11.06 krystade igen och ut kom kroppen 11.06. Lättnad, kärlek, glädje. Det tog en timme från att dom flyttat tillbaka mig till förlossningen tills att bebis kom, och dom sa att det var tur att jag stannat annars hade jag nog fött i ett dike någonstans.

Jag är så himla tacksam mot barnmorskan vi fick, hon lyssnade på mig och litade på att jag kände min kropp. Och jag är så glad att jag fick bra förlossning, där jag kände mig trygg.

Continue Reading

When I first became a mother.

Its a little bit blurry now, everything that happened when Zack came in to the world, but we will see how much I can remember. Me and Ryan was sitting on the sofa watching tv, Ryan was home from work with a flu type bug. I was only 36 weeks gone on the day, so when I felt a big crunch I panicked. Id said for a long time that I thought baby would be born before my due date, but barely believed it myself seems most first time mums deliver after their due date. Either way, I said to Ryan that I thought my water had broke, he just looked at me with a confused face, he couldn’t see any water anywhere? I’m serious I said and stood up and a waterfall appeared from between my legs, true movie style. Still panicked I phoned the labour ward, without an answer, i tried several times and still no answer. With the panic escalating I phoned my midwife who calmed me down and got me to try again on a different number ( best midwife ever, really miss her ). Whilst I was on the phone Ryan quickly went to the shop down the road to pick up a few things, seems we was very unprepared and I hadn’t even packed my bag yet. Labour ward finally answered and told us to come in. When we got there I got hooked up to the fetal monitor, and it was showing regular contractions, however I didn’t feel them at that point. After I while I started feeling them, but it wasn’t bad enough for it to bother me. I can’t quite remember how long it took but after a while I had dilated enough to get my own room and some gas and air. It worked very well for me and I got into it straight away. I was happy with the gas and air for a long time but, when it really started getting bad I asked for pethidine, which sadly I didn’t think helped at all with the pain, however it made me feel more relaxed and very sleepy. Every time I had a contraction the cord got cut off and Zacks heartbeat slowed down, allot. However at the end of every contraction it got back up again. I know there was talk about a c-section for a while, but I didn’t really keep up with what was said I was too much in my own little bubble, focusing on dealing with the pain. I remember that I was put on a drip, and they put a catheter in, however I can´t quite remember exact reasons why. When it was finally time to push I was so in my own world and focusing on relaxing through the contractions that the midwife had to tell Ryan to take the gas and air off me, however I wouldn’t let go but started pushing properly and it didn’t take long before our beautiful boy was born. A resuscitation team came running in seems he was a preemie but he was absolutely fine, and didn’t need any help. He was the most beautiful little baby we had ever seen and Ryan cried whilst I was just exhausted. I got a grade 2 tear, and was stitched up for a very long time, and after it was all done I went to the toilet and passed out. And on the third day at the hospital they let us go home, and the first time at home can have its own post.


Det är tyvärr lite suddigt nu, hur Zacks förlossning gick till, men vi märker hur mycket jag minns. Jag och Ryan satt hemma i soffan och kollade på tv, Ryan var sjuk och hemma från jobbet. Jag var bara 36 veckor gången så när jag kände hur det knakade till i magen fick jag först panik. Jag hade sagt länge att jag trodde att bebis skulle bli född tidigare en bf, men trodde knappt på mig själv då första gångare oftast går över tiden. Iallafall så sa jag till Ryan att jag trodde att mitt vatten hade gått, han såg bara ut som ett stort frågetecken, han såg inget blött någonstans? Jag skojar inte sa jag och ställde mig upp och vattnet verkligen forsade ut. I panik försökte jag ringa förlossningen som inte svarade, medans Ryan sprang iväg för att köpa lite grejer, vi hade ju inte ens börjat packa väskan! När jag inte fick tag på förlossningen så ringde jag min barnmorska som lugnade ner mig och sa att jag skulle försöka igen (VÄRLDENS bästa barnmorska saknar verkligen henne).  Nästa gång jag ringde så svarade dom iallafall och bad oss komma in. Väll där började jag tydligen få verkar som jag själv inte kände alls, men efter ett tag så började det göra lite ont, men inte så att det störde mig. Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog men jag hade tillslut öppnat mig såpass att jag fick ett eget rum iallafall. Jag fick lustgas och det funkade väldigt bra för mig, och jag var nöjd med det ett bra tag, men när det började göra riktigt ont bad jag om pethidine, vilket som jag tyvärr inte tyckte funkade speciellt bra alls, jag blev bara lite mer avslappnad och trött. Navelsträngen blev klämd varje gång jag fick en värk och Zacks hjärtslag blev väldigt långsamma, det var prat om kejsarsnitt ett tag men jag hängde inte så mycket med i vad som blev sagt, jag var så inne i mig själv och att jobba med värkarna och smärtan. Jag minns att jag fick dropp och att dom satte in en kateter, men jag minns inte riktigt varför.  När det var dags att börja krysta så var jag så inne i lustgasen att jag bara slappnade av igenom värkarna, barnmorskan sa till Ryan att ta lustgasen ifrån mig men jag vägrade. Och fick krystat iallafall, och det tog inte speciellt lång tid innan han var ute. Jag sprack lite, grad 2 tror jag dom sa att det var. Världens finaste lilla kille hade vi fått, Ryan grät och jag var bara helt slut. Efter att jag hade blivit sydd i vad som kändes som en evighet så skulle jag gå på toaletten, men han inte sitta ner innan jag svimmade. Tre dygn tror jag vi var på sjukhuset innan vi fick åka hem. Och tiden efter förlossningen kan få ett eget inlägg.

Continue Reading