Life lately – summary

First couple of test shots with my new nikkor 50mm.


Its been a little while again, theres not been allot going on but theres been good and bad days.
I thought I would do a quick summary.
– I’m still pregnant, although I did spend this morning at the hospital with some pains thats apparently due to a big baby. So if babys not made an appearance by then I’m having a stretch and sweep next week.
– We´ve had a few struggles with Zack just recently, we end up with allot of misunderstandings and everyone ends up feeling upset. But we’ve made some changes in his routine which seem to have made a big difference so the last few days have been good.
– Ive had a birthday, I’m now 24 years old and soon to be a mother of three. I also got a new lens for my birthday and we went clothes shopping for me and the kids.

I actually decided after allot of consideration, that it was okay that I spent a little bit of money on myself for a change, so I ended up getting some clothes and some skincare products. Aswell as a few necessities for the kids of course. I´ll photograph some of it and show you.

But for now its time for me to go to bed again, it will be an early morning as usual for me, and once baby is here it will be even earlier.


Nu var det ett litet tag sen igen, det är inte mycket som hänt men det har vart tuffare dagar och bättre dagar ifall man säger så.
Så vi kör en liten snabb sammanfattning tycker jag.
– Jag är fortfarande gravid, spenderade dock morgonen på förlossningen igen med magsmärtor som tydligen beror på för stor bebis. Så ifall den lilla inte tittat ut innan dess så blir det hinnsvepning nästa vecka.
– Vi har haft det lite tufft med Zack det senaste, det blir missförstånd och alla blir ledsna. Men nu har vi gjort lite ändringar i vissa rutiner som verkar göra stor skillnad och dom senaste dagarna har vart bra.
– Jag har fyllt år, nu är jag 24 år gammal och snart tre barns mamma. Blev även ett nytt objektiv i födelsedags present, och lite shopping till både mig och barnen.

Jag bestämde mig faktiskt efter mycket om och men att det var okej att jag spenderade lite pengar på mig själv för en gångs skull, så det blev lite kläder och lite hudvårds produkter faktiskt. Sen blev det en del nödvändigt till barnen också såklart. Tänkte att jag kan ta lite bilder och visa er sen.

Nu är det iallafall dags för mig att gå och lägga mig igen, det blir tidig uppstigning som vanligt för mig, och tidigare lär det bli när bebis kommer.

Happier days

 

 

Picture of Zack, from when he was a baby.


Finally I can start updating a little bit more in here again! Ive had trouble with deciding wether or not I want to write about Zacks autism, and now whilst we´ve been in the middle of going to different appointments and processing everything its been very hard for me too write about other things and not to mention whats happening with Zack. It doesn’t exactly feel right excluding writing about him all together, I want to write about and include him in everything. I asked Ryan what his thoughts were about it and he was okay with it. So now I feel as if I can start doing this properly again. There are so many things I have to write about, How did Zack really get on at nursery? Whats the relationship between Zack and Jasper like? and so on. And I’m sure I will be writing about it all very soon, well unless baby arrives before I get there. Either way I feel really happy, the blogs my thing, my alone time and Ive really missed it.


Nu blir det äntligen lite bättre uppdatering här inne igen! Jag har haft svårt för att bestämma mig om jag ville skriva om Zacks autism, och nu när vi har varit mitt uppe i utredningar och att bearbeta allt det här så har det vart väldigt svårt för mig att skriva om andra saker och att utelämna vad som händer med Zack, för det känns såklart inte rätt heller, jag vill ju skriva om och inkludera honom i allt också. Jag tog upp frågan med Ryan också häromdagen om vad han tycker, och han var helt okej med det. Så nu känns det som om att jag kan komma igång ordentligt här igen.  Det är så mycket jag vill skriva om nu, hur gick det egentligen för Zack på förskolan? Hur relationen mellan Zack och Jasper är osv. Och det kommer nog snart, ifall inte bebis tittar ut innan jag hunnit skriva om det vill säga. Känner mig väldigt glad, bloggen är min egen tid och det har jag verkligen saknat!

Nothing´s changed

After what feels like a long time we have finally got some answers. I have suspected for a while that Zack may be autistic. For a very long time I have thought about Zacks development, and that hes not quite been where other children his age are when it comes to speech and interaction. However I’ve told myself that every child develops in their own time and maybe Zacks a little bit slow and thats fine, we weren’t in a rush in anyway and thought Zack was perfect the way he was. But as time went on and I noticed the difference in how Jasper was developing (amongst other things), mainly with social interaction that I started thinking that maybe it was something more. And by coincidence I came across a blog where a mother had wrote about her autistic son. After reading for a while I found that I could relate to allot of things, and basically allot of things she was describing about her son, I was experiencing with Zack. After that I went into reading everything I could find about autism and the more I read the pussel pieces fell into place one by one. And I told Ryan that I suspected that Zack maybe autistic and that we should contact our doctors to be seen. At that point Ryan was in denial, Zacks not autistic, hes just developing a little slower, is what he said. And thats when I broke down in tears, I felt very lonely and guilty. Was I imagining things, was Zack really fine and I was just worrying for some reason, was I saying there was something wrong with our son? I felt really guilty, and as if I was doing something wrong, as if I was saying our little man wasn’t good enough. However Ryan agreed we would take him to see a doctor. What I didn’t realise then that I can see now is that before I decided Zack needed to be seen Id already processed everything and gone through it in my head as where it came suddenly to Ryan and he had no time to reflect on what id said (after a little time and reflection Ryan come to see things my way). Either way we saw a doctor who after hearing what id had to say referred Zack to a paediatrician. After a couple of months we had a letter saying the paediatrician had rejected the referral and wanted further assessment before they would see him. We was seen by health visitor, we did a hearing test and we got seen by a speech and language therapist, and finally about seven months after we was originally seen by a doctor we finally got to see the paediatrician. At the appointment Zack was uneasy, just wanted to leave, and didn´t like it there. But the paediatrician was very nice, and after id answered a few questions, and explained my concerns, and she had observed Zack she asked me if I had any suspicion of any diagnosis for Zack. I answered that I had suspected autism for a while, and when she agreed with me I actually felt relief. She explained that they don’t do a diagnosis on the first visit but, just from the little bit she had seen from Zack and from what I could tell her and how that matched with what she could see whilst we was there, there wasn’t much doubt in her mind. She continued to explain a little bit about autism (which I already knew, seriously reading everything I could about autism has been part of my everyday), and what would happen next. As we left I felt the tears coming, but pushed them back. Id been expecting this, and I want sure on how I felt about it. But after a little while it was quite clear – yes I was a little upset, mainly because I was worried about what Zacks future would look like, the world can be such a cruel place, or should I say people can be so cruel. So whats it going to be like for him when were not there to shield him, to protect him?, Thats the whole reason why I decided to get help in the first place, to help him to make sure he gets the help he needs to manage in the future, and to try and make life a little bit easier for him. There is nothing wrong with Zack, he is absolutely perfect the way he is. There is nothing to be sad about because nothing has changed he is still the same amazing boy he has always been. And we wouldn’t want him any other way.


Efter vad som känns som en evighet så har vi äntligen fått lite svar. Jag har misstänkt ett tag nu att Zack kanske är autistisk. Jag har tänkt på och vart lite orolig för Zacks utveckling, eftersom att han inte riktigt vart som andra barn i hans ålder, speciellt när det kommer till att vara social och hans tal. Men jag har intalat mig själv att alla barn utvecklas i olika takter och att han bara har vart lite långsam och det är helt okej, det var inte bråttom och vi tyckte att Zack var perfekt precis som han är. Men allt eftersom att tiden gick så märkte jag en stor skillnad i hur Jasper utvecklades i jämförelse med Zack (det var såklart en hel del annat också), framförallt hur social Jasper var och hur han kommunicerade med en på ett helt annat sätt. Och då började jag tänka att det kanske var något mer. Av ren slump läste jag ett blogg inlägg skrivet av en mamma med en autistisk son, och kände att jag kunde identifiera mig själv i mycket av det hon skrev och det hon berättade om sin son hade jag upplevt med Zack. Efter det började jag läsa allt jag kunde hitta om autism och ju mer jag läste ju fler pussel bitar föll på plats. Så jag berättade för Ryan att jag trodde att Zack kanske har autism och att vi borde kontakta en doktor. Ryan höll inte alls med, han utvecklas bara lite långsamt, han har inte autism sa han. Och då började jag gråta, jag kände mig väldigt ensam och fick hemska skuldkänslor. Inbillade jag mig allt? Var Zack helt normal och jag bara oroade mig i onödan? Tyckte jag att det var något fel på vår son? Skuldkänslorna var hemska, som om att det jag gjorde var fel?, som om att jag sa att vår älskade lilla pojke inte var “bra” nog?. I vilket fall som helst så gick Ryan med på att vi skulle kontakta en doktor. Vad jag inte riktigt förstod då, som jag kan se nu är att jag hade haft tid att tänka på och bearbeta allt i mitt huvud, men för Ryan blev det en plötslig shock, och det var såklart helt naturligt för honom att gå i försvar. (Efter att ha fått reflektera och tänka lite så var han åsikt annorlunda.) I vilket fall som helst så träffade vi en doktor som skrev en remiss till en barnläkare. Barnläkaren accepterade dock inte remissen och ville att flera tester skulle göras först. Så efter mycket om och men så fick vi äntligen träffa barnläkaren 7 månader senare. Väll där var Zack rätt orolig, ville inte vara där och försökte gå därifrån så fort vi kom ditt i princip. Men läkaren var väldigt snäll, och efter att jag hade svarat på några frågor och förklarat hur situationen såg ut med Zack, och hon hade fått observerat lite hur han är som person så frågade hon mig ifall jag misstänkte någon diagnos? Jag berättade att jag hade misstänkt att han har autism ett tag och hon höll helt och hållet med mig. Från vad hon kunde se bara från den korta stunden vi var där och från vad jag hade berättat så var hon rätt säker på att Zack har autism, men hon förklarade för mig att dom inte ger en officiell diagnos vid första besöket. Hon berättade lite mer om autism (saker jag redan visste, att läsa om autism är en del av min vardag nu), och hur vi skulle gå vidare. När vi gick därifrån så kände jag hur tårarna började komma, men skärpte snabbt till mig. Det här var vad jag hade väntat mig, men jag var inte säker på hur jag kände. Men efter ett litet tag så var det självklart – Ja jag var lite ledsen, jag var ledsen och lite orolig för hur Zacks framtid kommer se ut, mest för hur människor kommer att behandla honom för att han är annorlunda. Det finns så mycket elaka människor i världen och vad kommer hända när vi inte är där för att skydda honom? Men det var ju hela poängen med att få hjälp, så att vi ska kunna förbereda honom och hjälpa honom så mycket som möjligt, så att livet blir lite lättare för honom. Det är absolut inget fel på Zack, han är helt perfekt precis som han är. Det finns inget att vara ledsen för, för inget har ändrats, han är precis samma fantastiska pojke som vi älskar och vi skulle inte vilja att han var någon annan en precis den han är.