Counting down

Finally the weekends here and it couldn’t be more welcome. Only a few days left until Ryan goes back to his normal shift pattern. And we finally get too see him more often again. Its well needed now, I’m getting less and less mobile every day, and I feel as if I really need the help at home right now.
Sadly it really affects me mentally when I’m not feeling great physically. I’m tired, easily annoyed, and quite emotional. And i feel as if I’m the worst person ever, but I’m trying to focus on that its not that long left until I’m back to my normal self again. Mostly I feel guilty towards the kids, I just want to be able to play with them like I normally do, run around and dance, bounce and have fun. Their so restless now.
Well, now I’m going to eat some late dinner, chips with ketchup, super healthy!.


Äntligen är helgen här och den kunde inte vara mer välkommen. Bara några dagar kvar nu tills Ryan går tillbaka till sina vanliga skift igen. Och vi får äntligen se honom här hemma lite mer. Det är verkligen väll behövligt nu, jag blir mindre och mindre rörlig för varje dag som går. Och känner att jag verkligen behöver hjälpen här hemma nu.
Det tär tyvärr rejält på psyket också när jag mår fysiskt dåligt, jag är bara trött, lätt irriterad, och rätt så hormonell såhär nu mot slutet också. Känner mig som världens jobbigaste människa på alla sätt och vis, men jag försöker tänka att det inte är så långt kvar nu, att jag återgår till mitt normala själv snart. Mest skuld känslor känner jag mot barnen, jag vill ju bara kunna leka med dom som jag brukar, springa, och hoppa och skutta. Stackarna är så himla rastlösa nu.
Nu ska jag käka sen middag, pommes med ketchup, jättenyttigt!.

Leave a Reply