When I first became a mother.

Its a little bit blurry now, everything that happened when Zack came in to the world, but we will see how much I can remember. Me and Ryan was sitting on the sofa watching tv, Ryan was home from work with a flu type bug. I was only 36 weeks gone on the day, so when I felt a big crunch I panicked. Id said for a long time that I thought baby would be born before my due date, but barely believed it myself seems most first time mums deliver after their due date. Either way, I said to Ryan that I thought my water had broke, he just looked at me with a confused face, he couldn’t see any water anywhere? I’m serious I said and stood up and a waterfall appeared from between my legs, true movie style. Still panicked I phoned the labour ward, without an answer, i tried several times and still no answer. With the panic escalating I phoned my midwife who calmed me down and got me to try again on a different number ( best midwife ever, really miss her ). Whilst I was on the phone Ryan quickly went to the shop down the road to pick up a few things, seems we was very unprepared and I hadn’t even packed my bag yet. Labour ward finally answered and told us to come in. When we got there I got hooked up to the fetal monitor, and it was showing regular contractions, however I didn’t feel them at that point. After I while I started feeling them, but it wasn’t bad enough for it to bother me. I can’t quite remember how long it took but after a while I had dilated enough to get my own room and some gas and air. It worked very well for me and I got into it straight away. I was happy with the gas and air for a long time but, when it really started getting bad I asked for pethidine, which sadly I didn’t think helped at all with the pain, however it made me feel more relaxed and very sleepy. Every time I had a contraction the cord got cut off and Zacks heartbeat slowed down, allot. However at the end of every contraction it got back up again. I know there was talk about a c-section for a while, but I didn’t really keep up with what was said I was too much in my own little bubble, focusing on dealing with the pain. I remember that I was put on a drip, and they put a catheter in, however I can´t quite remember exact reasons why. When it was finally time to push I was so in my own world and focusing on relaxing through the contractions that the midwife had to tell Ryan to take the gas and air off me, however I wouldn’t let go but started pushing properly and it didn’t take long before our beautiful boy was born. A resuscitation team came running in seems he was a preemie but he was absolutely fine, and didn’t need any help. He was the most beautiful little baby we had ever seen and Ryan cried whilst I was just exhausted. I got a grade 2 tear, and was stitched up for a very long time, and after it was all done I went to the toilet and passed out. And on the third day at the hospital they let us go home, and the first time at home can have its own post.


Det är tyvärr lite suddigt nu, hur Zacks förlossning gick till, men vi märker hur mycket jag minns. Jag och Ryan satt hemma i soffan och kollade på tv, Ryan var sjuk och hemma från jobbet. Jag var bara 36 veckor gången så när jag kände hur det knakade till i magen fick jag först panik. Jag hade sagt länge att jag trodde att bebis skulle bli född tidigare en bf, men trodde knappt på mig själv då första gångare oftast går över tiden. Iallafall så sa jag till Ryan att jag trodde att mitt vatten hade gått, han såg bara ut som ett stort frågetecken, han såg inget blött någonstans? Jag skojar inte sa jag och ställde mig upp och vattnet verkligen forsade ut. I panik försökte jag ringa förlossningen som inte svarade, medans Ryan sprang iväg för att köpa lite grejer, vi hade ju inte ens börjat packa väskan! När jag inte fick tag på förlossningen så ringde jag min barnmorska som lugnade ner mig och sa att jag skulle försöka igen (VÄRLDENS bästa barnmorska saknar verkligen henne).  Nästa gång jag ringde så svarade dom iallafall och bad oss komma in. Väll där började jag tydligen få verkar som jag själv inte kände alls, men efter ett tag så började det göra lite ont, men inte så att det störde mig. Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog men jag hade tillslut öppnat mig såpass att jag fick ett eget rum iallafall. Jag fick lustgas och det funkade väldigt bra för mig, och jag var nöjd med det ett bra tag, men när det började göra riktigt ont bad jag om pethidine, vilket som jag tyvärr inte tyckte funkade speciellt bra alls, jag blev bara lite mer avslappnad och trött. Navelsträngen blev klämd varje gång jag fick en värk och Zacks hjärtslag blev väldigt långsamma, det var prat om kejsarsnitt ett tag men jag hängde inte så mycket med i vad som blev sagt, jag var så inne i mig själv och att jobba med värkarna och smärtan. Jag minns att jag fick dropp och att dom satte in en kateter, men jag minns inte riktigt varför.  När det var dags att börja krysta så var jag så inne i lustgasen att jag bara slappnade av igenom värkarna, barnmorskan sa till Ryan att ta lustgasen ifrån mig men jag vägrade. Och fick krystat iallafall, och det tog inte speciellt lång tid innan han var ute. Jag sprack lite, grad 2 tror jag dom sa att det var. Världens finaste lilla kille hade vi fått, Ryan grät och jag var bara helt slut. Efter att jag hade blivit sydd i vad som kändes som en evighet så skulle jag gå på toaletten, men han inte sitta ner innan jag svimmade. Tre dygn tror jag vi var på sjukhuset innan vi fick åka hem. Och tiden efter förlossningen kan få ett eget inlägg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *